Många i min familj är konstintresserade, för dem är konst hela livet. De kan se det vackra i princip allt och väldigt ofta blir det lite för flummigt för mig och jag stänger då hellre av öronen och tänker på något annat. Men konst är livet, säger dem ofta. Så är det bara.
Jag är ganska principfast människa och gillar inte när saker och ting blir flytande eller utan bestämmelser. Om vi ska prata om något så kan vi väl lika gärna prata om det i bestämd form där ingenting kan missförstås eller tolkas fel. Om jag vill förklara något för dig så gör jag det med välbeskrivande ord så att du faktiskt förstår mitt perspektiv och min tolkning, varför ska jag lämna massa plats för dig att tolka fritt?
Alla mina tre syskon har pluggat konst i Stockholm på någon fin skola som jag inte ens minns namnet på. Att plugga konst? Går det ens, undrar jag? Att sitta och måla hela dagarna har man väl redan gjort på dagis, att dessutom sitta och tolka in andras målningar när dem redan bestämt vad det ska vara för något, då behöver väl inte jag sitta här och fundera igen?
Som tur är vi olika
Jag är helt med på att vi är olika och uppenbarligen har inte jag samma kreativa sinne som mina syskon, men tack gode gud för det. För mig är konst absolut inte hela livet och jag tycker som sagt att det är minst lika befriande att veta saker säkert utan att lägga min egen tolkning på allt. Att ha möjligheten att bara följa instruktioner, låta saker vara svartvita är liksom lite min specialitet. Men som mamma brukar säga, det är väl en himla tur att vi är olika, men skulle du någon fundera på att fråga mig om konst, skippa det.